Klicka här för att se avsnittet (finns tillgänglig fram till 9:e mars)

När jag skulle skissa på en sketch till ett avsnitt om CI dök tidigt idéen om att göra en reklamfilm för CI. Filmen spelades upp i mitt huvud som avslutades med att en stor klass med tioåringar som bär CI ställer sig upp som på skolfoto och fotografen säger ”Säg CI” (låter nästan som ”Cheese” som folk brukar säga för att få ett fint leende) och alla barnen säger ”CIIIIIIIII” och en text tonas fram: ”Vi CI-serar för en bättre värld”. Det kittlar härligt med provokation. Nu skulle det bli lite för ambitiöst att samla ihop tillräckligt med barn som bär på CI till en sådan sketch – speciellt med tanke på att jag skulle behöva föräldrarnas tillstånd. Istället gav jag mig på den svenska dövkulturens heliga ko: Busan (en döv hund i barnprogrammet Teckenlådan). Det blev en ny barnprogramprofil som ville höras mer än Busan – den CI-opererade Bulleran.

Jag hade inte bestämt vilket djur det skulle vara eftersom jag inte visste vilka kostymer som fanns i SVT:s kostymförråd. Jag och Ratimir Sikic (som skulle gestalta Bulleran) träffades där och vi kollade igenom kostymförrådets djurpark. Den första Ratimir testade var en tiger (eller vilket djur det nu är) – vi tänkte att det skulle vara mer klös i Bulleran.

Men den där tigern kändes lite för seriöst. Och så hittade jag detta gula djur som blev kärlek vid första ögonkastet:

Bulleran blev en kyckling. Först trodde jag det var en tupp av någon anledning tills sminkören (som lysande sminkade både Bulleran och Gudfadern i tidigare sketch) Maja Lidbrink rättade till mitt synfel. Precis bredvid kostymförrådet finns SVT:s rekvisitaförråd – där kan man bland annat hitta detta:

I Teckenlådan så upprepade alltid en programledare vad Busan tecknade – eftersom Busan är en hund och inte har fingrar som en människa blev det otydligare med hans teckenspråk. Jag ville skruva till det riktigt och även ha en ”upprepare” när Bulleran berättar om sin karriär i reklamfilmen – fast här fungerar programledaren mer som en ”övertolk”, han måste övertolka det obegripliga talet som kommer från Bullerans näbb. En kul grej som hände under inspelningen är att på slutet så lossnar nederdelen av mikrofonen Bulleran håller i – det var inte planerat utan autentiskt.

Jag hade faktiskt skrivit manus till Bullerans läten och skickat in den till dem som skulle göra textningen – men tydligen har de gjort en egen översättning. Undrar om de hade roligt då på jobbet…

Klicka här för att se avsnittet (finns tillgänglig fram till 2:a mars)

Det här avsnittet skulle behandla döva familjer och en av huvudfrågorna var ”Hur fungerar det med flera kulturer i samma familj?” Jag valde ha ett utifrånperspektiv på ämnet och tog in en hörande socialarbetare och en tjej som har varit placerad i flera olika hem. Den unga tjejen heter Lisa och det är nog inte så svårt att lista ut att jag använt outsidern Lisbeth Salander som förlaga (vilken Stieg Larsson hade Pippi Långstrump som en av förebilderna när han skapade henne). För att framhäva socialarbetarens naiva sida letade jag länge i SVT:s kostymförråd efter en hawaiiskjorta och till slut hittade jag en väldigt fin och röd.

Här hade jag flera idéer att driva med det som är speciellt för döva familjer. Men eftersom sketcherna skulle vara korta och intensiva så blev det bara två saker som togs upp. En av idéerna som ströks var hur döva kissar, det vill säga rakt på vattnet och inte på sidan för att dämpa ljudet. Då hade jag tänkt att en av Lisas kompisar ringer upp Lisa men får väldigt svårt att höra. Hon frågar då ”Var är du? I Niagarafallen?”. Sedan ser vi ett klipp då Lisa är hemma utanför toaletten och håller för det ena örat, i bakgrunden hörs ett kraftigt vattenfall och hon svarar ”Nej, jag är hemma.” Lite svårbegripligt kanske men jag tyckte idéen var kul och det blev lite ”kill your darlings”-kamp att stryka denna.

En tanke jag vill lyfta fram med sketchen är att att marginaliserade grupper ofta känner en starkare gemenskap, som döva gör (vilket togs upp i det avsnitt av Lika Olika då man bland annat frågade om dövvärlden är en sekt). Två döva som aldrig har träffat varandra möts och pratar med varandra som om de vore barndomsvänner. Men är andra som är ”utanför” samhället också välkomna till dövvärlden? Här har jag låtit outsidern Lisa, som aldrig känt sig hemma i det svenska majoritetssamhället, hitta ett ljus i tunneln, en tillflyktsort. Hos den där döva familjen.

Klicka här för att se avsnittet (finns tillgänglig fram till 24:e februari)

Grundidén till den här sketchen är en remake på en kortfilm som jag såg i en filmfestival i Amsterdam – ”THE DEAF MAN” av David Kurs. Jag älskade den här kortfilmen som jag tyckte var en av filmfestivalens bästa. Det är en provocerande film som ställer en döv man i en slags bur som i zoo där hörande kan titta och höra en guide berätta om den döve mannen som om han vore ett djur. På Youtube kan man se de två första minuterna av filmen:

Min första idé var att göra en liknande film med vit bakgrund. Avsnittet som sketchen ska introducera skulle handla om alkohol och undersöka om minoriteter dricker mer än andra. Jag tänkte att som hörande som aldrig har träffat en döv – vad är det första denne hörande tänker på om hon får höra ”En döv man”? Säkert att den döve mannen inte kan höra. Och ibland känns det som att hörande tror att den döva bara har ett enda problem – hon kan inte höra. Men träffar man på döva så upptäcker man att döva har ju massor med problem! Döva har alkoholproblem, kärleksbekymmer, pengakris, erektionsproblem… ja de flesta av problemen har inte med hörseln att göra. Så jag ville med sketchen skruva till det att liksom originalfilmen ha en berättarröst som pratar om en döv med CI, men ha en döv alkoholist som karaktär.

Under processen och möten med Lika Olikas redaktion så kom någon med förslaget att istället för en berättarröst ha en hörande reporter som gör ett inslag om döva. Utmärkt! Visuellt skulle det då bli mycket mer färgstarkare och livligare att kunna se en person som pratar och reagerar. Jag skrev om manus och gjorde en helt ny bildmanus – och den Steve Irwin-inspirerade programledaren (ni vet, krokodiljägaren som dog för flera år sedan) såg sin gryning. Bildmanus ändrades så att hela sketchen skulle skjutas i en enda tagning utan klipp – detta för att förstärka den dokumentära känslan. Här hade vi en programledare hämtad från Animal Planet som smyger bland buskarna och letar efter dem dära… döva!

Klicka här för att se avsnittet (finns tillgänglig fram till 17:e februari)

Min första idé var att börja sketchen med ett naturprogram om krabbor där en programledare berättar om krabbans egenskaper. Sedan plötsligt mitt i naturprogrammet ser man en gaffel som hugger tag i en krabba och en man börjar äta den i sitt kök. När han tagit några tuggor spottar han ut krabban och utbrister ”Fy vad äckligt!”.

Men efter flera kursändringar så blev det en parodi på en av filmhistoriens största klassiker – Gudfadern. Krabbteori handlar bland annat om det som etnologen Oscar Pripp träffsäkert formulerade i förra veckans Lika Olika: ”Alla starka gemenskaper har baksidor. Social kontroll. Människor hindras från att utöva sin talang.” Maffiavärlden (såsom den skildras på film) skiljer egentligen inte så mycket från dövvärlden med denna sociala kontroll, skillnaden är bara att man får en kula i huvudet om man avviker.

Så här hade jag en riktigt grym plattform med hårdkokt dialog att utgå ifrån. Några av replikerna har jag stulit av originalfilmen. Känner ni igen Bosses inledande replik: ”Jag tror på dövvärlden. Dövvärlden har gjort mig förmögen. Jag uppfostrade min dotter enligt deafhood.”? Ja, det kommer från Bonsara som i Gudfaderns inledningsscen säger ”Jag tror på Amerika. Amerika har gjort mig förmögen. Jag uppfostrade min dotter på amerikanskt sätt.” Vi har efterliknat kamerarörelsen men anpassat den så att teckenspråket syns – i originalet så är det väldigt mört och börjar med en närbild på Bonsaras ansikte. Även detaljer har vi plagierat, t.ex. Don Corleones katt som vi bytte ut till Busan. Här ser ni hur originalscenen ser ut:

Ett par bilder på hur vi riggade upp scenen i en lokal nere i SVT-huset. Vi strävade efter att skapa en mörk miljö med stark ljus bakom träpersienner som i originalet.

Före:

Efter:

Den andra scenen i sketchen är en parodi på en kanske ännu mer känd scen i Gudfadern: Mr Woltz och hästhuvudet. Här har vi bytt ut hästhuvudet till… ja. Tanken från början var att försöka efterlikna originalets sätt att filma så mycket som möjligt men eftersom det skulle ta för lång tid fick vi göra en snabb version. Här kan ni se hur Mr Woltz vaknar av någonting klibbigt i sängen:

Lite kuriosa: Det är samma musik som spelas i sketchen som i originalets hästhuvud-scen.

Klicka här för att se avsnittet (finns tillgänglig fram till 10 februari)

Säsongens första program skulle handla om vilka krav det finns att tillhöra en kultur. Under brainstormingen (i min hjärna) för att snappa upp idéer till en sketch dök ordet ”kravmärkt” upp. Tänk om det fanns märkning av vilka som är döva på samma sätt som ekologiska varor kontrolleras och märks!

Dessa tankebanor förde mig till en restaurang där jag kunde behandla det underbart känsloladdade ämnet mat. Mat är kulturbärare, eller som Jonathan Safran Foer beskriver det i en bok: ”För henne är maten inte mat. Den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.” Jag kom till ett möte mellan en hormonstinn gravid restauranggäst och en stackars kypare.

För att skapa en realistisk miljö så blev kyparen hörande – eftersom i princip alla kypare i vårt avlånga land är hörande och inte kan teckenspråk. Men hur skulle jag kunna alstra en laddad dialog mellan en hörande kypare och döv restauranggäst? Att filma en konversation via penna och papper skulle inte vara särskilt spännande visuellt. Då dök den döva restauranggästens hörande kompis upp!

Det blev en praktisk lösning. Vi kunde filma kyparen i närbild medan han pratar och även filma restauranggästen i närbild när hon tecknar och använda den hörande kompisens ”taltolkning” som dubbar teckenspråket. På så sätt skapade vi en trovärdig situation med närbilder utan att vara tvungen att filma sketchen i helbild där flera personer måste synas.

En grej som kom med i sketchen som inte står i manus är när den hörande kompisen taltolkar den döva gravida kvinnan när hon tecknar ”galna kalv-sjukan”. Den hörande kompisen säger då ”Galna ko-… kalv-sjukan” och detta behöll vi eftersom det förtydligar den döva kvinnans ordlek.

Edit: Har precis sett sketchen på TV och Play och SVT har gjort några tabbar med textningen. En replik missas och text-tv har översatt ”galna ko-sjukan” när det ska vara kalv…

Onsdag 11 januari börjar säsong 2 av ”Lika Olika” med bl.a. Özz Nujen som programledare. Läs mer om programmet här: http://svt.se/2.161459/sida. Säsongens första avsnitt visas klockan 19:30 på SVT2 och även på SVT Play.

Ni som har sett de fem första avsnitten vet att varje avsnitt inleds med en sketch. Jag har jobbat med sketcherna som ska inleda vårens program, bl.a. med att skriva manus och regissera sketcherna. Efter varje program kommer jag att göra ett inlägg här på hemsidan och släppa lite ”extra material” kring varje sketch där jag bl.a. berättar hur sketchen har utvecklats och varifrån jag fick idéerna. Så glöm ej att kika in här på hemsidan efter varje avsnitt av ”Lika Olika”.

Filip Burman

Välkommen till Dramaskis splitternya hemsida!

På vår nya hemsida kan du smidigare navigera runt och snabbt ta kontakt med på ”kontakta oss”-sidan eller kommentera våra inlägg. Du kan även lättare än någonsin beställa DVD i vår webbshop. Vi har även lagt in en portfolio med de filmer och serier vi har producerat eller varit inblandade i.

Mångsysslaren Niklas Wanjura (wanjurafriends.se) har byggt denna hemsida och vi är grymt tacksamma för hans hantverk.

Men vad är vår tidiga julklapp till er? Det är inte denna hemsida. Det är heller inte alla filmer vi lagt upp i portfolion, där ni bl.a. kan se vår senaste film ”Jag har inte tid att dö”. Och det är inte den tjusiga bilden med julhälsningen däruppe i VHS-kvalité.

Det är en spännande nyhet som är julklappen!

Vi kan med stor glädje berätta att SVT Teckenspråk kommer att producera en ny TV-serie som kommer visas år 2013! Det blir en säsong på tio avsnitt. Vi kommer att vara med i denna historiska produktion.

Just nu befinner sig produktionen i startskedet. Vi kommer att uppdatera er om serien så att ni kan följa oss i arbetet. Följ oss på Facebook eller Twitter så missar ni inget.

Det här året blir en fantastisk jul för oss för den här nyheten är en av de bästa julklappar vi någonsin har fått! Och vi är taggade för 2012!

Vi vill önska er alla God Jul & Gott Nytt År

Mindy & Filip

Filmfestivalen Deaf in the picture ville visa andra säsongen av anders.se och bjöd oss till Amsterdam. Så vi skippade sillen och åkte till Holland under midsommar. Det blev väldigt inspirerande dagar med massor med filmer och diskussioner med filmskapare från olika länder. Vi var även med på en talkshow och blev intervjuade om vårt arbete med anders.se.

Läs mer om filmfestivalen:
http://www.deafinthepicture.nl/en/